Då hade hon aldrig fått hålla i min iPhone. Inte i ens en sekund.
Då hade hon aldrig insett att det är den roligaste saken man kan hålla på med. Och som man kan börja skrikgråta av när man inte får ha den i handen eller munnen.
Då hade inte iPhonen blivit det säkraste botemedlet mot kraftigt gråtanfall (iPhone-relaterat och andra, mer slumpmässiga).
Då hade jag inte haft en bildmapp som hette ”Pöö W Cäitpiwobää”. Och numera även massa fler mappar som heter till exempel ”! FV” ”kcccccc” och ”ÄR”.
Då hade jag inte fått min defaulta sökmotor blivit ändrad från Google till Yahoo. (Hur är det ens möjligt?)
Då hade inte vår mäklare fått något slags automatgenererat SMS innehållandes ”Jag kan inte prata just nu… Jag är på väg”. (Hur är det ens möjligt?)
Då hade jag sluppit lämna in min telefon på lagning för att powerknappen är helt söndersugen.
Då hade jag sluppit ha panik när hon nu både lärt sig sätta igång telefonassistenten Siri OCH börjat pladdra lite random grejer som lätt kan missuppfattas som i princip vad som helst. Så att man plötsligt ringt upp alla man inte vill prata med, beställt allt som finns på Amazon och påbörjat en reserutt mot Sri Lanka.
Då hade jag sluppit köpa en iPod Touch till en 9-månaders bebis (eller om det är 10 nu?) och känna mig som värsta sämsta bortskämmarpappan som inte kan leka som folk. Men nu är det i alla fall så det blev.